Jag vet att jag är supermesig. Det har jag alltid varit.
Jag blir lätt rädd av filmer, som egentligen inte är läskiga. tex Dragonfly.
-Ändå så har jag suttit i fleeera timmar på alla möjliga hemsidor med
"Ghost-huntings" och liknande. På jakt efter bilder, klipp, ljud, berättelser.
Och ändå vill jag se läskiga filmer, fast jag håller på att kissa ner mig.

Jag blir rädd av konstiga ljud, tex då det blir korsdrag på övervåningen.
-Men ändå så vågar jag inte gå upp om jag är själv.

Jag blir rädd för oväntade rörelser och ljud.
-Sms, dörrar som öppnas, nysningar, oväntad närkontakt m.m.
En gång så skrämde Gustav nästan ihjäl mig när han öppnade dörren till toan.
Denna gång hade jag precis bestämt mig att jag måste våga duscha utan att
låsa toalett-dörren(vilket jag inte har vågat), och såklart kommer han in just då!

Jag är rädd för mörker. Jag måste alltid tända lampan innan jag går in i rummet.
-Men jag kan inte sova med någonting tänt, det är en helt annan sak.

Jag är rädd när jag går kollar in i speglar och det är mörkt.
-Och ändå måste jag kolla in i spegeln innan jag tänder!

Jag är rädd för min källare, tror att någon kommer när jag vänder mig om.
Därför vänder jag mig aldrig om i källartrappen.

Sen är jag rädd för "vettiga" saker också,
typ som att inte våga gå ute själv på kvällarna osv.


Jag kan komma på massor med anledningar till varför jag är så rädd.
Men den största anledningen är nog en händelse, då jag var ca 5 år.
Vi var i Svenssons stuga och vi hade hört spökhistorier.
Vi var påväg ut till bilen och det var kolsvart ute.
Runt knuten kommer ett lakan springande mot oss.
Det var Isaks pappa som hade klätt ut sig till ett spöke.
Jag grät och grät, och min pappa blev så arg på spöket.
Det var nog då som jag blev så mesig.

Och idag kom min mesiga sida fram när jag ska ut med soporna.
Jag möts i dörren av grannens katt, Miranda. som jamar och springer in.
Jag svär, stackars Miranda springer såklart ner i källaren.
Jag ropar på pappa att hon har sprungit ner i källaren.
Och får till svar: "Jaha? Det är ju bara att hämta henne?"
Nja..jag försöker få med honom:
"man måste vara två, en ropar och en fångar"
"hon lär ju inte springa upp i famnen på mig"
Tillslut frågar pappa om jag är rädd för Miranda.
"nä, jag är rädd för källaren"
Och pappa blir inte ens förvånad utan säger att han kommer efter mig.
Väl nere i källaren kommer Miranda på en gång upp i knät o myser.

Nu ska jag gå ner i tvättstugan, i källaren, själv,
och klockan är 00.44 och det är mörkt.
Det går frammåt.

Sådeså!