RRRROAR!

I made it!
Kära vänner, jag tog mig upp på första försöket, jag tog mig upp till "Castell de Montjuïc", en slott, från slutet av 1700-talet, som ligger uppe på Montjuïc.(då vet ni det)
Liknar mer en fästing enligt mig, men slott låter ju vackert om inte annat.
(då vet ni det också)

Utsikten är otrolig, den är så vacker.
Hela Barcelona, det lyser i olika färger.
Jag tajmade in och fick se ett litet fyverkeri också, okej inte så litet.
Nej ni borde verkligen se utsikten, den går inte att beskriva med ord!
Vill ni ha bildbevis?

Alltså.
Jag trodde aldrig att jag skulle orka hela vägen, inte idag,
men egentligen är sträckan inte så lång, utan det är lutningen som är plågsam.
Plågsam? Pfft, minst sagt!
Nog kan jag erkänna att det blev 2-3 stopp då jag frick stretcha vaderna.

Trots den tunga uppförsbacken så var det rätt roande.
Jag hade en succesiv mental match.
"Jag springer till Olympic"
"Nog orkar jag springa till den där statyn"
"Men där är ju trapporna vi gick ner på, dit springer jag"
"DÄR är ju slottet, jag orkar"
- Ungefär.

Och JAG  var nog rätt roande när jag sprang.
Påväg upp för trapporna, så tror jag att jag ser en stor fjäril.
Men sen ser jag att det är en fladdermus, usch. Så jag ökar farten.
Påvägen ner så går ett par lugnt efter vägen och småmyser,
trots att det flaxar fladdermöss i luften.
Jag småmyser inte det minsta, utan jag tycker det är äckligt, håller för huvudet/öronen och jag vet att jag såg äcklad/rädd ut.
Joggaren framför håller ut armarna som ett flygplan
(för att minska farten i nerförsbacken)
Och jag håller händerna på huvudet.

Nää, jag är rätt nöjd.
Vad säger ni, en repris på detta och så tar jag med mig kameran?