No superwoman
"Var inte överduktig nu" påpekade min mamma tidigare.
Skulle jag? Näää..
Smärtan är betydligt lättare att leva med idag.
Jag kan gå mycket bättre, jag ser inte lika krokig ut heller.
Jag kan ställa mig upp fortare, så länge jag inte spänner magmusklerna.
Jag har ätit "bra" till frukost, allt för att lura tabletternas biverkningar.
Så jag får som för mig att jag är "frisk" bara för att jag inte är liiika dålig som tidigare.
Typiskt mig, "stålkvinnan".
Något jobb blir det inte, jag fick avslag på mitt förslag.
Tur att jag verkar ha så fina chefer och medarbetare som verkligen hjälper och är omtänksamma.
Nu ligger jag i soffan och tittar på mina fina tulpaner som Maja och Fia kom med igår.
Tulpaner och choklad, (gulle ni, ni vet vad jag gillar).
Men framförallt är det omtanken som värmer.
Blev faktiskt rädd när det knackade på dörren eftersom jag bor hos mamma och pappa just nu (har inte varit kapabel att ta hand om mig själv riktigt) (sen så är det tusen gånger bättre att vara sjuk i närheten av dem!).
Så när det knackade hårt på dörren gömde jag mig under täcket..Inte anade jag att det stod två guldklimpar utanför dörren, först när jag hörde en ljusstämma: "haaaallå?" - då gick pulsen ner lite.
Mamma, sa du att jag skulle bli en bra polis?
Ta tillbaka det.
Nu ska jag "V I L A" som mamma så fint bokstaverade för mig.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Tack! :) Men du behöver ju verkligen inte minska nånstans, tycker jag! Jättefin som du är :) Krya på dig!!
Trackback
