Om 8 dagar beger jag mig söderut och om 11 dagar byter jag ut snön möt sandstrand och minusgrader mot gassande sol. För att inte tala om vardagsrutiner och matvanor som ska få en helomvändning.

Jag vet inte om jag längtar, har skjutit det framför mig, så det är en hel del praktiskt som jag inte tagit tag i. "Snart", "sen", "imorgon" - ni vet. Mamma och pappa är onödigt oroliga, jag önskar ni kunde få ro, men det verkar svårt med mig som dotter. Men hem kommer jag alltid - eller hur?

Skräckfylld förtjusning, minst sagt!