Och tårarna slutade inte på SATC.
Blev en lång natt, först med min älskade vän i telefon,
sen med henne i mina tankar.
När någon man har nära är sådär superledsen, och livet känns bara orättvist
och man kan inte göra annat än att finnas där.
Då man inte vill något annat än att kramas, men de flera milen mellan varandra gör det omöjligt, då kommer tårarna.
Och av någon anledning är det så skönt att få gråta.
Du vet var jag finns! Jag saknar dig!

Har sovit riktigt dåligt inatt, är nog tröttare än vad jag tror.
Ska alldeles strax kila till jobbet, regnet verkar inte ge med sig, sen typ igår kväll?
Jobbar 8-21, på min långa rast ska jag träffa Linda, Sofia och Julia.
Verkligen länge sen jag träffade Linda, i julas tror jag!