En trött tjej på tåget efter alldeles för få timmar med John Blund. Är påväg hem efter tio fina dagar som har spenderats i Stockholm, Uppsala och Umeå.

Nu ska jag andas ut de sista dagarna av semestern. Eller åtminstonde njuta, vankas mycket fina påhitt och framförallt den årliga julskyltningslunchen hos mormor. Och mysa med Knut.

Underbart.

Man kan vara mållös på grund av att någonting fantastiskt, obeskrivligt, häpnandsväckande, chockerande (Ni fattar!) tar andan från en och man finner inga ord.

Man kan även vara mållös på grund av någonting var mindre bra.

Depp.

Idag har jag äntligen fått vara ledig, sååå himla skönt. Har tagit dagen som den kommit och haft kvalitétstid med Knut. Hade faktiskt inga planer på att lämna lägenheten mer än för promenader och träning. Så skönt - och ovanligt för att vara mig!

Annars då..
Jag har fått underbara nyheter då mina axlar har lättat på olika sätt. Och all den positiva energin fick följa med på gymmet där jag ökade i bröstpressen. På senaste har jag varit öm och trött i kroppen, men nuså- det gäller att utnyttja energin till rätt saker (och ta vilodagar!)

Avslutade dagen med en myskväll med Tove som är uppe. Fruktsallad med vaniljkvarg (vaniljsocker, lite honung och kvarg) stod på menyn. En nattpromenad under stjärnorna och nu ligger vi här: jag och Knut.

Förhoppningsvis råkar han inte snubbla över mig klockan 6 på morgonen igen. Han lyckades med den bedriften imorse då han skulle krypa tätt vid mitt huvud och snubblade in med tassen och tyngden i ögat. Mycket blod för att vara från ett så ytligt sår. Tjusigt!

Natti!

Efter en promenad med Knut i det fina vädret blev jag sugen på att experimentera i köket.

- en halv banan
- 1-2 dl havremjölk
- 1 äggvita
- 2-3 msk kaseinprotein(vanilj)
- 1-2 tsk vetegroddar
- kanel (efter smak)

Mixa och njut!

Vart är mitt vita rum som är delvis gym och delvis garderob?

I ena hörnet kan denna fåtölj få stå bara för ögats fröjd.

I andra delen står färgade kettlebells, vita haltar, en crosstrainer och en rodd.

Dags för större?

Imorse ställde jag mig och improviserade fram scones med mitt älskade vaniljkasein.

- 2-3 dl kaseinprotein (vanilj)
- 2 dl dinkelmjöl (fullkorn)
- 2 tsk bakpulver
- 1-2 krm salt
- 2 dl lättkvarg
- 2 dl havremjölk

Blanda de torra ingredienserna. Och sedan de blöta. Jag körde lite på måfå så receptet är väl inte komplett, utan man får prova sig fram :)

Forma till bullar, platta till dem, strö över fiberhavregryn/fiberhusk/etc om så önskas.

In i ugnen på 200 grader - tills de har fått färg.

Sconesen avnjöts på en mysig brunch med Maja. Topp!

Kroppen är allt bra konstig. I söndags när jag satt och pratade med mamma och pappa knäckte det till i ryggen. Någonstans i ländryggen "knixade" det till och det domnade bort lite.

Igår hade jag ont i ryggen och det blev bara värre. Hade mest ont när jag gick och punkten där det hade knixat ömmade när jag tryckte. Ni vet, man måste som trycka stup i kvarten för att känna om det gör ont?

På kvällen började jag jaga en akutsjukgymnasttid då jag misstänkte att det behövde knäckas till, hade en känsla av att det var höften som hamnat lite fel igen.

Då jag inte kunde få en så snabb tid som jag önskat beslutade jag mig för att åka och träna för att röra på mig. "Försiktigt" - tryckte mina skeptiska föräldrar på.

Lite bröst och armar och sen fick löpbandet göra sitt. Det onda i ryggen försvann efter en halvtimme - efter ytterligare en halvtimme kändes fortfarande inget. Förvånad men realistisk tänkte jag att det onda kommer tillbaka när jag blir kall eller när jag har sovit.

Nu är det en ny dag, den onda punkten finns inte och det gör inte ont när jag går.

Ibland är det tur att man vågar vara dum. Nästa gång kanske det inte går lika bra.

Men idag pustar jag ut och är glad!

Hej, hej, hemskt mycket hej!

Folk påstår att de har gett upp och tror bloggen är död. Jag förstår er. Men, nu ska det bli ändring på det. Jag har kommit in i en ny fas. "En ny fas" ?

Ja okej, det var väl att ta i. Men faktiskt så saknar jag väl att skriva. Jag skriver dagligen på jobbet och sitter vid en dator varje dag. Sedan jag började hos Polisen står min mac och dammar. Jag hatar (ogillar starkt) att skriva långa saker på telefonen, speciellt på denna blogg-app, som har en tendens att krångla - MEN, jag saknar att skriva av mig om strunt.

Så nu vill jag göra det. Punkt.

På återseende!