Kroppen är allt bra konstig. I söndags när jag satt och pratade med mamma och pappa knäckte det till i ryggen. Någonstans i ländryggen "knixade" det till och det domnade bort lite.

Igår hade jag ont i ryggen och det blev bara värre. Hade mest ont när jag gick och punkten där det hade knixat ömmade när jag tryckte. Ni vet, man måste som trycka stup i kvarten för att känna om det gör ont?

På kvällen började jag jaga en akutsjukgymnasttid då jag misstänkte att det behövde knäckas till, hade en känsla av att det var höften som hamnat lite fel igen.

Då jag inte kunde få en så snabb tid som jag önskat beslutade jag mig för att åka och träna för att röra på mig. "Försiktigt" - tryckte mina skeptiska föräldrar på.

Lite bröst och armar och sen fick löpbandet göra sitt. Det onda i ryggen försvann efter en halvtimme - efter ytterligare en halvtimme kändes fortfarande inget. Förvånad men realistisk tänkte jag att det onda kommer tillbaka när jag blir kall eller när jag har sovit.

Nu är det en ny dag, den onda punkten finns inte och det gör inte ont när jag går.

Ibland är det tur att man vågar vara dum. Nästa gång kanske det inte går lika bra.

Men idag pustar jag ut och är glad!