.. så skulle jag slaktas.

Jag kände mig pigg och allert när jag gav mig ut på joggen.
Tänkte utmana ödet och springa runt träsket, på tom mage.
Det var inte magen som förstörde allt.
Utan det började med låsningar i höften pga att jag spänner mig när jag har ont i ryggslutet(och fan, det blri bara värre där)
Så jag gjorde något jag aldrig gjort tidigare, något som herr sjukgymnast hade gråtit över. Jag stannade upp, tog tag i höften/sidam, lutade och tryckte till - KLICK!
"Låste den upp sig, eller for den urled?"
Den for inte urled.

Dock så insåg jag att det var hel-asfalterad, ny, fin(ont) väg.
Och jag vet att jag inte springa på asfalt så länge,
men tjejmilen är på asfalt!

På med Slipknot och bit ihop.
Men nä, då ska knät börja bråka.
När sjutton gjorde den det sist?
Och när mitt knä bråkar så vrider sig min vänstra fot sig in ännu mer.
Måste ha sett fint ut, jag halt-joggade.
Sedan gav jag upp, surade ihop helt och insåg att jag var mer än halv-vägs, jag såg målet, men det var lååångt bort.
Så det var bara att gå, och det funkade bättre.

Nu ska ni få höra om min onda cirkel:
När jag får ont i ryggen/höften så spänner jag mig och får andra löpsteg som jag inte tar ut helt, vilket resulterar i att jag får ont i knät.
När jag får ont i knät så får jag andra löpsteg, vilket resulterar att jag får ont i höften.
När jag spänner min kropp så pass mycket, så får jag ont i nacken/axeln.
Och då kan man bara tycka synd om sig själv.