Imorse gick det inte alls bra att ta p-sprutan.
Jag kände mig ovanligt lugn innan, och rätt lugn på britsen också.
Förutom att jag spänner mig "omedvetet" och biter mig i kinden.

Iaf, så var sjuksköterskan supertrevlig och lugnande.
Hon tog ett steg i taget och allt flöt på bra.
Sticket gjorde lite ondare än vanligt och sen tog det tvärstopp.
Det gick inte att injicera sprutan!
Först trodde hon att det var min muskel som var för spänd.
Hon byter grepp på sprutan på alla sätt och vis.
Hon försöker ändra riktning på nålen.
Sedan får jag byta ställning lite.
Men icke sa nicke, tvääärstopp!

Tillslut börjar hon fundera om det är nålen det är fel på.
Och jajamensan, den är helt koko.
Inte en droppe får hon ut ur den, vilket hon aldrig har varit med om.
Så hon byter till en längre nål, och när hon sa "längre nål" så spände jag mig kanske 136813627 gånger mer och hade kunnat bita sönder kinden.

Ett till stick, som gjorde ännu,ännu ondare denna gång.
Sedan gick injiceringen galant och fort. Skönt.

Hon tyckte verkligen synd om mig som redan är spruträdd och ligger där på britsen med en skit-nål som krånglar,
och jag blev inte mindre spruträdd idag direkt.
Tanken av en nål är nog hemskt, och nu kommer jag tänka på nålar som bråkar med mig.

Sköterskan hade aldrig varit med om något liknande, och hon berättade att hon har jobbat sedan 1979.
Så nu undrar jag varför just JAG, snälla, lilla, söta, sprut-rädda jag, ska vara den som råkar ut för detta?
Nu hoppas jag att det är 3 låååånga månader till nästa gång.

"Vad duktig du är som gör det här ändå"
"..Ja, men jag vet inte om jag kommer göra det något mer."