Igår kväll, eller rättare sagt inatt så började jag sakna farfar massor.
Det är som att jag glömmer bort att han inte finns.

För några dagar sedan frågade jag mamma vilken dag jag skulle skjutsa honom till fotvården.
Och så hittade jag ett par tofflor åt honom på Åhléns som jag tänkte skulle bli en bra julklapp, och sekunden senare insåg jag att han inte finns längre.

Eller finns gör han, men inte på samma sätt.
Han kommer alltid finnas hos oss, i våra hjärtan och tankar.

Det är en grej jag tänker på mycket som jag saknar speciellt.
Han hade som ett speciellt uttryck när han log, som en liten grimasch nästan.
Hans ögon och mun fick som..ja, ett speciellt uttryck.
När man berättade något roligt så såg han ut så innan han började skratta.
Det är såna grejer som gör en person unik.

Om mindre än är det begravning och jag gruvar mig jätte-mycket.

Nu ska jag skaka av mig det, vakna till och bege mig mot jobbet.