Ikväll hände någonting så otroligt hemskt. Och orättvist!
Så himla orättvist!

Min kompis och hennes familjs hus brann upp.
Ingen kom till skada, vilket är det viktigaste.
Men huset, som precis har renoverats och byggts ut för den kommande familjemedlemmen(som vilar tryggt i Cecilias mage) finns inte kvar.
En stor del av deras vardag och trygghet försvann.

Kvällen har bestått av chock, rädsla, oro, frustration, tårar..
Maktlöshet är nog rätt ord.

Tänk om man kunde trolla?

Jag kommer ställa upp för henne och hennes familj så gott jag kan.
I såna här stunder betyder små saker mycket.
Det är viktigt att visa att man finns till och bryr sig.
Vi har känt varandra i över 15 års tid.
Vi ses sällan, pratar lite för sällan och är på helt olika nivåer i livet.
Men när vi väl ses, eller ringer varandra, så är allt som vanligt.
(förutom att vi har så mycket att prata om)
Vi vet var vi har varandra ändå, i såna här stunder prövas vännen.

Åh, äh.. jag finner inga ord.
Det är bara så himla orättvist!