Angående min och Stinas natt som inte var som den brukar.

Igår var det 4:e natten irad i hennes källare, vi kröp ner och surrade lite som vanligt.
Men jag kunde inte låta bli att lyssna på ett märkligt ljud.
Det var som ett upprepande "dunsande".
Så jag började tro(hoppas) att det var tåget som for förbi.
Men vi kom på att kvällståget hade åkt för en timme sen.

Stina trodde det var en bildörr jag hade hört.
Men jag tyckte att det var väldigt ofta det stängdes bildörrar.
Tillslut bad jag Stina lyssna, "duns"..."duns"..
"Kanske det är någon vid dörren?"
"Nej säg inte sådär?"
"Ska vi tända?"
"Ja"

Sedan smög vi upp, modiga som vi är för att kolla läget.
Okej, jag stod i trappen och "vaktade".

Läget var lugnt, så vi kröp ner under täcket i källaren igen.
Och då började dunsandet igen!
Så vi bestämde oss för att sova på övervåningen istället.
Vi fnittrade som tok när vi bar upp sängen, dels för att den var så klumpig, dels för att vi var lite skraja och mestadels för att vi är 21 och 22 år gamla.
(och jag hade seriöst övervägt att gå hem till mamma och pappa och sova)

I Stinas rum dunsade ingenting, det var tyst och skönt.
Men jag vågade inte sova med ansiktet mot fönstret.

Det fattades bara lite nattvisor och en snuttefilt.