Igår så gick min farfar bort, min älskade farfar.
Allting gick alldeles för fort.
I fredags blev han dålig, i lördags åkte han in på sjukhuset.
Akut njursvikt och blindtarmen - jag förstod redan då att sanden i hans timglas började ta slut.
Men det är skillnad på att förstå och acceptera.

Även om jag visste att det vars dags för farfar att få somna in.
Och det sista jag ville var att han skulle behöva ha ont och lida.
Så ville jag ha honom kvar.
"Min farfar har funnits hela tiden, och han ska finnas hela tiden"

Jag vågade inte riktigt acceptera det.
Jag ville åka till sjukhuset på en gång, men ändå sköt jag upp på det.
Nu förstår jag varför:
Jag ville inte se min farfar nerdrogad med slangar överallt,
jag ville se honom halvsovande framför tv'n i hans fåtölj.
Jag ville prata med honom, och sucka åt att han aldrig slutar prata,
inte vara i samma rum som honom, och det är tyst.

Jag hade aldrig tidigare mist någon i min familj tidigare.
Hur skulle jag klara det här? Hur blir det med Farmor? Pappa? Julen?

Igår tänkte jag och min bror åka dit innan jobbet.
För att få prata med honom och känna hans värme en sista gång.
Men redan på morgonen tog farfar sitt sista andetag.

Jag blev ledsen, besviken på mig själv, besviken på situationen, kluven och rädd.
Oron kröp i kroppen som aldrig förr.
Jag kunde inte sova, utan låg bara och stirrade i väggen.
Tårarna kom vartannat, ibland i floder, ibland stilla.
Ibland pratade jag oavbrutet och länge, om allt.
Och ibland var jag helt tom och tyst.
Kramarna hade aldrig varit varmare, och jobbigare.
Allt var upp och ner.

Igår kväll for jag, pappa, bror, syster och farmor dit för att ta farväl.
Jag var så nervös och rädd.
Att säga adjö till någon som har funnits i hela mitt liv är overkligt.
Som sagt: "Min farfar har funnits hela tiden, och han ska finnas hela tiden"

Men det var det jobbigaste och vackraste jag någonsin har varit med om.
Min farmor har alzheimers sen flera år tillbaka.
Hon glömde varför vi var på sjukhuset, trots att pappa förklarat det flera gånger.
Jag var så himla nervös över hur farmor skulle reagera.
Skulle hon bryta ihop? Bli rädd? Skulle hon ens förstå?

Men när vi kom in till farfar så klarnade hon till. Hon förstod.
Hon viskade "tack", "vi syns igen" och sa hur fin han var.
Hon viskade "Gud som haver.." för att han skulle få vila i frid.
Hon smekte hans kinder, utan rädsla och ångest. Utan med kärlek.
Hon sa att vi alla ska dö någongång, det är så naturen är.
Hennes kärlek till farfar fyllde hela rummet.
Och hennes lugn spred sig, och jag kände mig mer fridfull än någonsin.

Och vet ni, jag hann med det jag ville igår. På ett annat sätt.
Jag fick prata med honom en sista gång.
Jag fick stryka på hans mjuka kinder en sista gång.
Jag fick känna på hans stora och lena öronsnibbar en sista gång.
Och jag fick känna hans värme en sista gång.
Han ansikte var kallt, men hans bröst var fortfarande varmt.

Först efter att ha sagt adjö så förstod jag och accepterade att farfar inte skulle finnas i våra liv på samma sätt längre.
Det kommer vara tomt, jag kommer alltid att sakna honom.
Men han kommer finnas i mitt hjärta och i mina tankar för alltid.

Minnen är något fantastiskt som vi alltid bär med oss.
Jag skulle göra vad som helst för att få sitta i hans knä en sista gång.
Men jag nöjer mig med minnet av det. "Aj, din rumpa är så spetsig!"
Och varje gång min pappa spiller på skjortan, på magen, när han är inne på sista tuggan("ojdå!"), så kommer jag tänka på farfar. Sådan far - sådan son.

Min farmor är fantastisk.
Även om vi inte alltid finns i hennes huvud, att hon inte minns.
Så finns vi alltid i hennes hjärta, det märks.

Jag är lyckligt lottad över att ha haft en sån fantastisk farfar och farmor i mitt liv.
Tack!