Julia's blogg är ett måste flera gånger under dagen.
Jag kan inte få nog av bilderna på min fantastiska gudson.
Som jag sa till Julia, han är definitionen av "perfekt".
Hela han lyser av lycka och kärlek, och det kan inte annat än smitta av sig.

Det är så kul att följa hennes blogg, så jag har koll på vad som händer i familjens vardag, hur Gabriel utvecklas och ja, allt möjligt.
Men det är även jobbigt.
Jag saknar alla 3, jättemycket!
Och jag blir påmind om det varje dag.
Det känns som att Gabriel växer alldeles för fort, och jag hade så gärna velat vara med mer än vad jag är idag.
Såsmåningom, kanske till hösten, så ska jag få Julia att vilja skypa med mig, med webcam. Och Gabriel får vara med och titta på hans knasiga gudmor.
Då kan jag sjunga "imse vimse spindel" och dansa "med" honom, så som jag brukar göra...när han sitter i mitt knä och myser..gahh, vad jag saknar honom!

Ibland får jag för mig vissa saker.
Typ att Gabriel inte kommer komma ihåg mig.
För nu kommer vi ses så sällan.
Och jag vill verkligen vara en stor del av hans liv!
Men jag tänker att det kanske blir lättare sen.
Då jag kan ringa och prata med honom, då jag kan skicka kort som han ser.
Förhoppningsvis så kommer han känna igen sin gudmor på bild och le.
Jag kan komma hem till Boden och hitta på saker med honom, typ åka och bada, leka i lekparken, leka med lego eller vad han nu vill göra.


Skickade ett kort till den lilla familjen och skrev lite till Gabriel, som Julia eller Simon får läsa för honom.
Men mest av allt så hade jag bara velat springa över till deras lägehet, springa dessa 30 mil, för att krypa ner i soffan deras och krama hela familjen.

Julia la upp lite bilder på Gabriel i turkosa kläder.

Och vi kan alla konstatera att han passar otroligt bra i turkost.

Men vadå? Allt klär en skönhet.