Jag har varit så trött idag, föreläsningarna imorse var rena rama sömnpillerna!
Det var föreläsningar av från fältet kan man säga.
En föreläsning berörde mig, till tårar faktiskt!
(visst är det normalt att gråta under föreläsningar?)
Föreläsaren kom från KRIS och berättade om organisationen, men det var hennes livshistoria(och mina få timmar sömn) som ledde till tårarna.
Ett exempel är när hon berättade om hennes reaktion när hon födde sitt 7:e barn, som var skadat och sjukt av hennes missbruk.
När läkarna la den lilla, lilla bebisen på hennes mage.
Bebisen var så svag att den inte orkade skrika, och hon tänkte:
"Jag får nog en hel del medicin utskrivet om han dör."

Ungefär så. Och då började tårarna brännas i ögonen.
Hon förklarade att kärleken till drogerna, var starkare en kärleken till ett barn.
Att så långt hade det gått, i
TILLS, barnet rullade in på operation och hon visste inte om det var ett farväl hon hade tagit, om barnet skulle överleva.
Då bestämde hon sig att det fick vara nog och efter långa och många behandlingar så har hon lyckats vara drogfri i 10 år.

Och då - då fick jag blinka massor för att inte ha mascara över hela ansiktet.

Hursomhelst, så missade jag föreläsningarna idag, med mening, för första gången.
Efter att ha haft bara en rast(då vi brukar ha 2) och en kort lunch, plus att jag visste att föreläsningarna inte ingår i tentan direkt - så bestämde vi oss i gruppen för att jobba istället.
Som sagt: "det tar sig" med arbetet, än slipper vi stressen.
Efter ca 9 timmar i skolan så var vi alla ganska nollställda.
Vi hade pendlat genom seriöst arbete, skrattanfall, låg nivå, tysta och trötta, hungriga, rastlösa, men vi jobbade så bra det gick.

Så jag och Nina for hem och jag satt mest bara och stirrade.
Väl här hemma så åkte glasögonen och skol-kläderna av,
och mjukisbyxorna och tjocksockarna åkte på.