Att uppskatta.
Hej!
Helgen ar forbi och vi lever och ar glada.
I fredags morgon satte vi oss i bilen och begav oss mot Ratnapura.
Vi skulle aka 7 och vara framme vid elefantbarnhemmet vid 11.
Vi akte vid 8 och var framme dar vid 13, men ingenting slar hemresan.
Planen var att aka vid 14.30-15 och vara hemma 18-19.
Vi akte 12 och var hemma vid 20.
8 (javla) timmar tog dessa dryga 50 km.
Okej, vi stannade och att plus att vi stannade for att se vattenfallet.
(men anda! Ingen rusningtrafik har inte, men ett K A O S)
Vattenfallet var grymt!
Vi lekte Tarzan och balanserade oss fram pa stenar i vattnet tills vi kom fram.
Jag var inte den coolaste Tarzan, men jag levde nog om lika mycket som han. Det var alldeles for manga vattenspindlar och andra ackelspindlar som hoppade omkring pa stenarna. Sen sa ville jag inte drulla i heller.
Det slutade med att en kille kom och skulle hjalpa oss (las; mig).
Jag fick i stort sett all fokus. "Na jag vill inte!!", "Jag klarar inte mer!", "Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!"
- tillslut borjade jag krypa ner fran en sten och Jannice holl pa att skratta ihjal sig.
Jag vet att den har killen skrattade inombords, men han forsokte pa alla satt och vis hjalpa mig utan att skratta eller bli frustrerad. En san gentleman! Min bodyguard!
En ung kille som verkade kunna varje sten utantill. Han tog mig hand sa forsiktigt och forsokte underlatta varje steg. Med gladje sprang jag ikapp min blyga hjalte med gladje pa land och gav honom en slant.
Jag ar glad over att jag tillslut tog mig fram till vattenfallet. Det var sa vackert!
Askan bullrade ovanfor oss och sma droppar trillade ner fran himlen.
I vanliga fall hade jag tagit skydd i bilen, men i lordags var jag ju Tarzan
Min radsla var vard varje sekund.
Patal om aska, i helgen har vi haft en hel del ovader.
Dock har vi inte drabbats av det pa dagarna utan kvallarna.
Vi sov pa ett riktigt skabbigt hotell fredag till lordag.
Jag var livradd och tankte pa "Hostel"-filmen. Borde jag sluta se pa tv kanske?
Jannice och Anna hade en stor spindel och kackerlackor pa sin toa, sa vi var snalla och bjussade pa varan som bara hade en ENORM myrstig som sag ut som en tapetboard som rorde sig.
Pa rummet hade vi 2 stora sangar, en smutig handduk som hangde pa en fallfardig kladstallning som de forsokt tejpa ihop. Myggnaten ovanfor sangarna skulle jag inte ta i med tang. Men spegeln var fin! Tror jag..
Nar man klev in i rummet slogs man av en vagg gjord av lukten av mogel.
Flakten lat som en helikopter och jag holl pa att frysa ihjal under natten.
Jag holl for oronen hela natten for att inte hora pa krypen som krop i min kudde, vilket slutade med att jag vaknade med lock for ena orat.
Med noje klev jag upp nar klockan ringde 04.45.
Inte bara for att slippa sangen, rummet och radslan - utan for att vi skulle pa safari!
Vi hoppade pa var jeep och fick ett ordentligt traningspass.
Jeepen skumpade omkring som om vi var i en skruttig bat pa ett stormigt hav.
Vi fick se massor med elefanter. Och apor!
Mina favoritdjur i samma veva, nog var jag en lycklig tjej!
Men elefanterna var inte alltid lika glada over att se oss. Nagon gang blev jag lite skraj, eller jag kande som mer en skrackfylld fortjusning, adrenalinet pumpade som lite nar en arg elefant kom fram till bilen och visa lite irritation.
De tog aldrig i bilen eller i oss. Men man kande energin.
Vi sag aven buffalos, radjur, pafaglar, ornar, ravar och sana dar stora adlor som ser lite ut som krokodiler i kroppen fast de ar slata?
Massor med fargglada och stora fjarilar virvlade omkring i den fuktiga lukten och morgondagget glittrade sadar overkligt vackert.
Da ar kameran orattvis.
3 timmar senare var vi ratt mora i kroppen.
Vi at kokosris till frukost och sa tack och hej till hotellet. "Phew". Sedan begav vi oss for ytterligare tva besok hos familjen i omradet dar Serve (var organisation) jobbar.
Familjerna ager eller jobbar pa sockerodlingar och bor under sadana forhallanden som man ser pa tv och skakar av sig nar man byter kanal.
Tank dig att vara 5 stycken i familjen och leva pa 900 kr i manaden?
Tank dig att sova 3 stycken i en sang och mamman ar hoggravid sa snart ar de 4?
Tank dig att inte ha fonster? Huset fylls med mygg och insekter pa kvallarna.
Ormar och odlor halsar nog ocksa garna pa.
Allt som vi ar vana vid, som el, dusch, toalett, vatten, rena klader och mat pa bordet ar absolut ingen sjalvklarhet.
En uppsattning klader var.
Toaletten var ett hal i marken.
Duschen var en slang pa garden.
Ett av vara 4 hus hade el.
Elen gick till en tv och en stereo - det var lite av en chock att se en gammal 28tummare ta all plats pa koksbordet och hora den (i mina oron) falska sangen fran en lankesisk tjej fran bargsprangaren.
Smapojkarna i famlijen var stolta over allt och ville att jag skulle fota varenda pinal. Den roda platsblomman, kortet pa systern i klanning, deras Buddha-affish, deras sang som saknade madrass.
Ja, de ligger pa en traplanka.
Sjukvard och hygien ar overskattat och den inre friden ar svar att uppna.
Tank dig att din man/hustru har fortstort sina hander pa sitt jobb som murare. Han/hon kan inte jobba och ar den enda inkomsttagaren. Ingen sjukforsakring existerar och ingen sjuklon heller for den delen.
Sjukvard eller mat pa bordet - vad ar viktigast?
Och hur gor man om han/hon inte kan jobba igen?
Man forsoker pa alla satt och vis att fa in pengar.
900 kr kanske nu bara ar 500 kr.
Helt plotsligt insag jag vilken lyx jag lever i har hos min familj.
For att inte tala om hur jag har det hemma i Sverige. Trygghet.
Behover jag ens forklara?
Fy sjutton vad jag har det bra.
Helgen ar forbi och vi lever och ar glada.
I fredags morgon satte vi oss i bilen och begav oss mot Ratnapura.
Vi skulle aka 7 och vara framme vid elefantbarnhemmet vid 11.
Vi akte vid 8 och var framme dar vid 13, men ingenting slar hemresan.
Planen var att aka vid 14.30-15 och vara hemma 18-19.
Vi akte 12 och var hemma vid 20.
8 (javla) timmar tog dessa dryga 50 km.
Okej, vi stannade och att plus att vi stannade for att se vattenfallet.
(men anda! Ingen rusningtrafik har inte, men ett K A O S)
Vattenfallet var grymt!
Vi lekte Tarzan och balanserade oss fram pa stenar i vattnet tills vi kom fram.
Jag var inte den coolaste Tarzan, men jag levde nog om lika mycket som han. Det var alldeles for manga vattenspindlar och andra ackelspindlar som hoppade omkring pa stenarna. Sen sa ville jag inte drulla i heller.
Det slutade med att en kille kom och skulle hjalpa oss (las; mig).
Jag fick i stort sett all fokus. "Na jag vill inte!!", "Jag klarar inte mer!", "Jag kan inte, jag kan inte, jag kan inte!"
- tillslut borjade jag krypa ner fran en sten och Jannice holl pa att skratta ihjal sig.
Jag vet att den har killen skrattade inombords, men han forsokte pa alla satt och vis hjalpa mig utan att skratta eller bli frustrerad. En san gentleman! Min bodyguard!
En ung kille som verkade kunna varje sten utantill. Han tog mig hand sa forsiktigt och forsokte underlatta varje steg. Med gladje sprang jag ikapp min blyga hjalte med gladje pa land och gav honom en slant.
Jag ar glad over att jag tillslut tog mig fram till vattenfallet. Det var sa vackert!
Askan bullrade ovanfor oss och sma droppar trillade ner fran himlen.
I vanliga fall hade jag tagit skydd i bilen, men i lordags var jag ju Tarzan
Min radsla var vard varje sekund.
Patal om aska, i helgen har vi haft en hel del ovader.
Dock har vi inte drabbats av det pa dagarna utan kvallarna.
Vi sov pa ett riktigt skabbigt hotell fredag till lordag.
Jag var livradd och tankte pa "Hostel"-filmen. Borde jag sluta se pa tv kanske?
Jannice och Anna hade en stor spindel och kackerlackor pa sin toa, sa vi var snalla och bjussade pa varan som bara hade en ENORM myrstig som sag ut som en tapetboard som rorde sig.
Pa rummet hade vi 2 stora sangar, en smutig handduk som hangde pa en fallfardig kladstallning som de forsokt tejpa ihop. Myggnaten ovanfor sangarna skulle jag inte ta i med tang. Men spegeln var fin! Tror jag..
Nar man klev in i rummet slogs man av en vagg gjord av lukten av mogel.
Flakten lat som en helikopter och jag holl pa att frysa ihjal under natten.
Jag holl for oronen hela natten for att inte hora pa krypen som krop i min kudde, vilket slutade med att jag vaknade med lock for ena orat.
Med noje klev jag upp nar klockan ringde 04.45.
Inte bara for att slippa sangen, rummet och radslan - utan for att vi skulle pa safari!
Vi hoppade pa var jeep och fick ett ordentligt traningspass.
Jeepen skumpade omkring som om vi var i en skruttig bat pa ett stormigt hav.
Vi fick se massor med elefanter. Och apor!
Mina favoritdjur i samma veva, nog var jag en lycklig tjej!
Men elefanterna var inte alltid lika glada over att se oss. Nagon gang blev jag lite skraj, eller jag kande som mer en skrackfylld fortjusning, adrenalinet pumpade som lite nar en arg elefant kom fram till bilen och visa lite irritation.
De tog aldrig i bilen eller i oss. Men man kande energin.
Vi sag aven buffalos, radjur, pafaglar, ornar, ravar och sana dar stora adlor som ser lite ut som krokodiler i kroppen fast de ar slata?
Massor med fargglada och stora fjarilar virvlade omkring i den fuktiga lukten och morgondagget glittrade sadar overkligt vackert.
Da ar kameran orattvis.
3 timmar senare var vi ratt mora i kroppen.
Vi at kokosris till frukost och sa tack och hej till hotellet. "Phew". Sedan begav vi oss for ytterligare tva besok hos familjen i omradet dar Serve (var organisation) jobbar.
Familjerna ager eller jobbar pa sockerodlingar och bor under sadana forhallanden som man ser pa tv och skakar av sig nar man byter kanal.
Tank dig att vara 5 stycken i familjen och leva pa 900 kr i manaden?
Tank dig att sova 3 stycken i en sang och mamman ar hoggravid sa snart ar de 4?
Tank dig att inte ha fonster? Huset fylls med mygg och insekter pa kvallarna.
Ormar och odlor halsar nog ocksa garna pa.
Allt som vi ar vana vid, som el, dusch, toalett, vatten, rena klader och mat pa bordet ar absolut ingen sjalvklarhet.
En uppsattning klader var.
Toaletten var ett hal i marken.
Duschen var en slang pa garden.
Ett av vara 4 hus hade el.
Elen gick till en tv och en stereo - det var lite av en chock att se en gammal 28tummare ta all plats pa koksbordet och hora den (i mina oron) falska sangen fran en lankesisk tjej fran bargsprangaren.
Smapojkarna i famlijen var stolta over allt och ville att jag skulle fota varenda pinal. Den roda platsblomman, kortet pa systern i klanning, deras Buddha-affish, deras sang som saknade madrass.
Ja, de ligger pa en traplanka.
Sjukvard och hygien ar overskattat och den inre friden ar svar att uppna.
Tank dig att din man/hustru har fortstort sina hander pa sitt jobb som murare. Han/hon kan inte jobba och ar den enda inkomsttagaren. Ingen sjukforsakring existerar och ingen sjuklon heller for den delen.
Sjukvard eller mat pa bordet - vad ar viktigast?
Och hur gor man om han/hon inte kan jobba igen?
Man forsoker pa alla satt och vis att fa in pengar.
900 kr kanske nu bara ar 500 kr.
Helt plotsligt insag jag vilken lyx jag lever i har hos min familj.
For att inte tala om hur jag har det hemma i Sverige. Trygghet.
Behover jag ens forklara?
Fy sjutton vad jag har det bra.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Herregud, man förstår nog inte hur bra man har det egentligen!
Trackback
