Nu blev jag tvärtrött.

En drömfylld natt.
Jag har försökt rädda världen.
Jag har besökt i muminhuset där det var pyjamaspary i vita pappersklänningar.
Jag har varit på en galleria och testat skor och agerat medlare under tiden.
Jag har varit påväg att gå i sömnen och vaknat och varit rädd för typ allt.
Jag har hyrt ut lägenheten till en kille från 8 augusti - 31 augusti.

Godmorgon var det va?
När jag vaknade var jag så trött. Sååå trött.
Men jag kunde inte somna om, läs: fick.
Jag somnade om och vaknade igen och var sååå trött.
Och den här gången höll jag mig vaken.
Det var en god morgon. En sån där morgon som man aldrig vill ska ta slut.
En såndär morgon då man vet att man borde kliva upp ur sängen, man borde verkligen inte ligga där. Men för stunden så struntar man i det. "Det är värt det".
Ungefär som en missbrukare.
Jag vet att jag inte borde, men det är så himla underbart för stunden.
Så rätt men så ändå fel.
Dags för avvänjning? (vilket ord.. ser superkonstigt ut)

Nu är jag såååå trött, igen.
Jag vet inte om det är psykiskt eller fysiskt.
När jag kom till jobbet började jag med att kliva på en liten leksaksbil, sedan klev jag på en järnvägsbit av trä. Kaffet slut och termosen borta.
Jag skrattade med min arbetskamrat och kände atombomben ticka.

Påtal om ticka.
Om en vecka ligger jag troligtvis hemma i Umeå och är bakis efter TisdagsREX.
Fick precis ett sms av Nina:
"Det är löst! Jag är ledig på lördag och söndag nu:)"
Nästa vecka är våran vecka.

Men alla dagar är mina dagar.
Dags för sol!