Word.
Nyss hemkommen från en kvällspromenad med Stina.
Två hönor som har knatat i 9,5 km utan en tyst stund.
Jag förstår inte att vi aldrig har slut på samtalsämnen?
Jag börjar dagen att skratta med Stina och jag slutar dagen på samma sätt.
Vilken himla tur jag har!
Jag tänkte dela med mig av varför jag började skratta imorse:
Igår kväll satt Stina i mitt kök och drack en yogurt.
Stina: Åh den här nya smaken var asgod!
(Visar upp en drick-yoggi)
Britta: Vilken smak är det?
Stina: "touch of ..rika"
(Jag rynkar på näsan och Stina ser förvånad ut)
Grejen är att jag trodde hon sa "touch of paprika" och tyckte att det var väl lite väl skumt. SÅ skumt att jag inte ens bad om att få smaka.
Imorse när jag läste hennes blogg hyllade hon "touch of AFRIKA"
- polletten ramlade ner.
Stina som trodde jag blivit rasist, bara sådär, fick pusta ut (och skratta i några minuter) när jag berättade hur det låg till.
Det lustiga är att hon varken konfronterade eller ifrågasatte min reaktion i köket.
"så tänkte jag att du tänkte på små negrer och att det var konstigt".
Det lustiga är att hon varken konfronterade eller ifrågasatte min reaktion i köket.
"så tänkte jag att du tänkte på små negrer och att det var konstigt".
Det lustiga är när man berättar om någonting sånt här i efterhand, upplevs det aldrig lika kul som det gjorde för oss just då.
Ni skrattar säkert inte lika mycket som vi gjorde.
Ni kanske inte ens tycker det är kul.
Ni vet när man vill typ förklara något som man upplevt som var helt fantastiskt?
Det kanske var vackert, roligt, hemskt, skrämmande osv..
Kanske någonting man hörde, såg, kände.
Det går som aldrig att sätta ord på det där man verkligen vill få fram.
Ibland önskar jag verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden och visa på riktigt.
Då skulle jag visa er solnedgången i Negombo i Sri Lanka där barnen spelade fotboll på stranden och alla bekymmer var bortblåsta för stunden.
Eller när fågeln jagade mig i barkspåret.
Eller när min lillebror drog ner badbyxorna på en man i glasskön på badet som han trodde var pappa.. och det var det inte.
Eller när ett rum bubblar av så mycket känslor och ord som bara väller ut - att man i efterhand inte kan berätta vad som kändes och sas.
Ni skrattar säkert inte lika mycket som vi gjorde.
Ni kanske inte ens tycker det är kul.
Ni vet när man vill typ förklara något som man upplevt som var helt fantastiskt?
Det kanske var vackert, roligt, hemskt, skrämmande osv..
Kanske någonting man hörde, såg, kände.
Det går som aldrig att sätta ord på det där man verkligen vill få fram.
Ibland önskar jag verkligen att jag kunde spola tillbaka tiden och visa på riktigt.
Då skulle jag visa er solnedgången i Negombo i Sri Lanka där barnen spelade fotboll på stranden och alla bekymmer var bortblåsta för stunden.
Eller när fågeln jagade mig i barkspåret.
Eller när min lillebror drog ner badbyxorna på en man i glasskön på badet som han trodde var pappa.. och det var det inte.
Eller när ett rum bubblar av så mycket känslor och ord som bara väller ut - att man i efterhand inte kan berätta vad som kändes och sas.
Och även om man kan berätta, blir det aldrig samma sak.
Ord är bara ord.
Jag älskar ord, men de är ganska fjuttiga.
Men de kan vara starka, göra ont och leda till missförstånd.
De kan vackra och tillsammans göra underverk.
Men när jag tänker efter är de som sagt: ganska fjuttiga.
Själva stunden, händelsen, känslorna, kroppspråket, atmosfären.
Man måste vara där ibland för att förstå.
Tänk jag använder ord just nu och jag kan inte ens förklara vad jag menar.
Vet jag ens det själv?
Jag hade kunnat spåna vidare på det här hur länge som helst.
Är det dags att sova nu kanske?
Kanske.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Haha, jag skrattade! ;)
Trackback
