..i baljan"
- vem sa så?

Påtal om "far" - idag är det fars dag, vilket troligtvis inte är någon nyhet.

Jag har en fantastisk pappa, den bästa. (så säger de flesta om sina pappor)
Men för mig är pappa bäst.

Förutom kärlek, stöd, skratt och dåliga skämt, har han gett mig envishet, vilja och korta ben. För att inte tala om mitt intresse för handboll, musikintresse och mitt fina pigment.

Han har inte bara visat mig vägen i skidbacken, utan varit en trogen ledsagare på flera sätt.
Bredvid handbollsplanen var han i mina och i flera andras ögon en fantastisk tränare. Envis, bestämd och rättvis - och rolig!

I bilen var han tålmodig körkortslärare som behöll humöret när jag körde på fel sida(vem har koll på höger och vänstertrafik liksom?). När jag höll på att backa in i skogen för att inte hastighetsmätaren ökade, behöll han lugnet när träden närmade sig (hur skulle jag veta att hastighetsmätaren inte ökar när man backar?!)

Han stod vid ett träd i flera timmar och väntade på mig när jag råkade hamna längs fram på en Kentkonsert..och på Hellacopters. "Vänta här så kommer jag snart."

Han har tålmodigt suttit med mig och "dendärjävlamatteboken" och hört på mitt grinande och suckande. Han puttade mig igen ekvationer och fick användning för sin specialpedagogiska utbildning. Sedan kramade han mig lääänge när jag klarade matte B. Min lärare sa att jag hade änglavakt, jag säger att jag har en envis med pedagogisk pappa.

Han har hyllat mina framgångar: från att fylla luft i bildäcken till att

Han har hejat på mina påhitt, trots att oron troligtvis bubblade i magen. Exempelvis då jag satte mig på plan till Sri Lanka vid 22 års ålder eller en buss mot Ryssland vid 14 års ålder.

Skulle jag komma hem med en sjöman tatuerad på bröstkorgen skulle han inte jubla, men jag skulle nog fortfarande vara brittis-tittis, lill-gumman och hans tjuriga unge som vid 23 års ålder fortfarande säger "kan själv".

Jag skulle kunna skriva i evigheter, men på en telefon är det frustrerande, jag känner hur ögonen börjar gå i kors.

En sak är säkert: han skulle stå kvar vid trädet än idag och vänta, han lämnar mig inte i sticket. Han kommer alltid att stötta mig och mina ideer: även om jag sätter mig på ett plan mot...månen? Skulle jag be om matematisk stöd dagen innan högskoleprovet skulle han hjälpa mig helhjärtat (med paus då det är "sporten").

Äh, ni fattar. Jag älskar papsen, min hårdrockspappa med en brölande iPod i famnen och en snus under läppen. Största skivkonsumenten idag - som blir som ett barn på julafton när skivorna dimper ner i brevlådan tre dagar i veckan.

Nä men nu ska jag låta ögonen vila.
(Puss på dig pappa!)