Korsdrag
Livet är oberäkneligt.
Jag vet att jag inte är den lättaste när det kommer till vissa stadier.
Jag tvärnitar, lägger i backen eller stänger av.
Det sista jag vill är att göra någon ledsen, men så blir det ändå ibland.
Därför blir jag så glad när jag märker av mina avtryck som jag har lämnat.
När gamla bekantskaper och vänner söker upp mig efter år av tystnad.
När gamla känslor som en gång svalnat och skurit förändras till någonting annat:
Historia. Minnen av gott och ont, som vi kan ifrågasätta eller bara låta vara.
När telefondisplayen blinkar med ett välbekant nummer som inte visats på min skärm på tre år. En massa siffror som tillsammans gör en kombination som får magen att göra en kullerbytta och hjärtat blir varmt.
När tre år kan kännas som småpotatis. Rösten är sig lik, skrattet klingar likadant och tiden verkar ha stått stilla.
När mailen innehåller överraskande mail från en gammal vän, en gammal kärlek, en gammal flirt - ja jisses, vad några ord kan göra mycket.
Egentligen är det inte orden, utan tanken.
Tanken av att personen minns mig, tänkt på mig eller bara vill peta på mig lite och säga "hej, hur är det?". Letat upp mig.
Det kan låta som om jag skryter. Men ja, det känns bra.
Varje gång det händer, känns det lite extra i magen, lite i extra i hjärtat.
Jag blir överlycklig, samtidigt som det ofta får mig att tänka: Hur det var då, hur jag var då, hur det är nu, hur jag är nu.
"Tänk om..", "Om jag hade..".
För ett tag fick jag frågan om varför det blev som det blev: varför jag backade och bara slog av. Som att släcka lampan och låtsas som att det aldrig har varit tänt.
Jag kunde ge ett helt annat svar då, än vad jag kunde för tre år sen.
Även om jag står mig själv närmast, förstår jag inte alltid mig själv.
Men ibland är det bara sand som har runnit i timglaset. Det var inte jag som backade, utan ingen vet varför det egentligen blev tyst och tomt. Det bara blev.
När det kommer till vänskap så tror jag, åtminstonde hoppas att "gammal vänskap rostar aldrig".
Den kan förändras, men fortfarande finnas kvar.
Fast ibland är det bäst att lägga hatten på hyllan.
Men man vet aldrig när och om hatten tas fram igen.
Nu börjar jag tappa tråden, eller rättare sagt: jag känner att jag kan spinna iväg helt och hållet.
Fröken Lindmark med alla hennes tankar - men jag är nog inte ensam om det!
Kommentarer
Trackback
